Juli 8, 2019
](2019_07_08_programming_1969/punch_card_box.jpg width="480") !!! Note [Click here if you prefer to read an English translation](2019_07_08_programming_in_1969.html). !!! Note Denna intervju med min mamma, Marianne Ernerfeldt, gjordes i december 2018. ## Hur kom det sig att du blev programmerare? Redan 1965-'66 hade jag bestämt mig för att bli programmerare. Jag hade läst en en väldigt trevlig artikel i tidningen Vi som visade ett flödesschema och jag tänkte "det här passar nog mig". Jag gick reallinjen (motsvarande naturvetenskap idag) och mina studentkamrater brukade skoja "när vi träffar dig kommer du gå klädd i hålkort", så det var rätt spritt i klassen vad jag ville bli. 1967 tog jag studenten och då fanns det en programmeringsutbildning i Solna som hade varit halvårig och nu skulle bli ettårig. Det fanns ju ingenting på universiteten då, men den här i Solna skulle man i alla fall kunna få studielån för. Samtidigt hade SJ något som hette "SJ för student '67". Det var alltså vad man idag skulle kalla en traineeutbildning. Man fick ett års utbildning med betald lön och skulle få prova på olika delar av SJ:s verksamhet. SJ hade även en dataavdelning, så jag hoppades kanske på att så småningom få komma dit. Så jag sökte utbildningen i Solna och så sökte jag till SJ. Det var bara det att SJ skulle ta in 50 personer och fick runt 700 sökande, så det var ett extremt tryckt. Det var tester och prover, och så blev jag en av dem som kom in på SJ! Och då var det ju rätt kittlande – det var ju ett sånt stort urval – och så skulle man ju få lön! Jag ville ju flytta hemifrån, så jag tackade ja. Det var förresten ett enormt liv på SJs ledning när det uppdagades att utbildningsavdelningen hade skickat ut denna broschyr till både män *och kvinnor* som tog studenten. Det var uppror! Det var väldigt få tjejer som blev uttagna, men vi var några stycken. Så började jag den här utbildningen på SJ hösten 1967. Vi gick runt på alla avdelningar på SJ och läste teori och praktik. Man skulle vara överallt och lära sig allt om SJ. Vi var i elgropar, telegropar och vi åkte lok. Sj hade egna telefonlinjer och eget elsystem! Sen jobbade jag ett tag på SJ i Örebro, men det var inga roliga arbetsuppgifter (jag satt och granskade fakturor), så våren 1969 bestämde mig för att hoppa av och flytta till Stockholm. Men så kom det info om att de skulle starta en intern programmeringsutbildning på SJ till hösten 1969, och som anställd kunde jag alltså kunna söka den. Så jag sökte den och gjorde nya urvalstester med andra internsökande. Jag tror vi var fyra som till slut började utbildningen hösten 1969: två tjejer och två killar.  ## Hur såg utbildningen ut? Först kom vi till SJ:s dataavdelning i Tomteboda och fick lite genomgång vad datorer var och så vidare. Sen var det att gå på utbildningar hos IBM. IBM hade en "utbildningsmaskin" i ett stort hus på Gärdet i Stockholm. Vi var kanske 50-100 personer som gick samma kurs, men vi satt åtta i varje rum och tittade på en eller två TV-monitorer längst framme. Läraren i ett eget rum och visades på en av våra skärmar, på den andra såg vi tavlan han skrev på. Det var super-modernt! Det var totalt kanske tio rum med elever. Varje rum kunde påkalla uppmärksamhet med en knapp, och så hade vi en mic. "Nu kan rum tio ställa sin fråga!". Nån kurs satt jag i ett riktigt klassrum, men det vanliga var den första chocken med två TV-skärmar. Först fick vi lära oss lite om IBM OS, och sen var det PL/I vi fick börja med. Det var IBM:s eget språk, som var ett modernt Cobol-språk. Det kunne göra saker Cobol inte kunde än (men skulle komma att kunna senare i min karriär), typ göra tabeller och sökningar. PL/1 var alltså betydligt bättre än Cobol var på den tiden, och enklare: man skrev engelska meningar, `DO WHILE` osv. Väldigt trevligt språk! Det var de statliga verken som låg längst fram i databehandling. Bankerna kom långt senare. Det var Televerket, och Statistiska Centralbyrån osv på IBM-utbildningarna, men SJ var i spjutspetsen. Efter den första kursen kom jag tillbaka till SJ där jag fick göra mitt första övningsprogram. Vi fyra fick göra nått typ "dataträff"-program där män och kvinnor med olika egenskaper togs som input, och som vi sen skulle matcha ihop efter algoritm som vi själva tog fram. Och sen var vi inne i produktionen! Sen gick jag ju flera kurser, t.ex. lärde jag mig assembler på samma sätt. Så utbildningen var en vecka här och en kurs där, och så hade vi en handledare på jobbet som hjälpte oss. Så det var så jag fick min utbildning. ![Min stencil för ritande av flödesdiagram. Används för att rita hur datat ska flöda, och vilken ordning man ska göra saker.](2019_07_08_programming_1969/flowchart_2.jpg width="480") ## Hur såg jobbet ut? Först ritade vi flödesscheman och sen skrev vi koden med penna på kodblanketter. Kodblanketterna gav vi sedan till stansavdelningen där koden stansades ut på hålkort. Hålkorten hade 80 kolumner – 72 för programmet och 8 för numrering – så varje rad kod fick max vara 72 tecken. Man var tvungen att skriva koden tydligt så stansoperatriser kunde läsa. Efter några år på SJ fick vi en tjej som i huvudsak stansade våra grejer, och då blev det bättre kvalité på det. Annars stansade ju tjejerna data: tidrapportering från hela SJ, sjukfrånvaro, hur långt varje vagn hade åkt (så att de kunde kallas på underhåll regelbundet) osv. Stansen såg ut som en vanlig skrivmaskin som stansade ut hålen i korten. Ovanför varje kolonn stod också tecknet i klartext. I början var programmen små, men sen kunde det vara hela kortlådor som var runt en meter, eller flera lådor. En rad kod per kort. En instruktion per kort och rad. Så från stansen fick man tillbaka en kortbunt på 500 kort för små program eller flera tusen för stora. Sen fick man göra ett "styrkort" som talade om att det här ska kompileras, vilket språk det var etc, eller exekveras (köras). Styrkorten hade en egen färg. Första kortet var ett jobbkort med mitt namn, så de visste vem som skulle ha tillbaks allt. Vi ställde sen kortlådorna på ett speciellt bord. Sen kom operatörerna ut i sina vita rockar, hämtade kortlådorna och körde programmen. Ibland fick vi endast en körning per dag per programmerare, för vi programmerare hade lägst prioritet i maskinhallen. Så det gjorde att vi fick hålla på med många program samtidigt när man blivit varm i kläderna. Och sen fick man tillbaka hålkorten och "pyjamaspapper" med listor med alla felen, med felkoder och radnummer. ![Pyjamaspapper](2019_07_08_programming_1969/pyjamaspapper.jpg width="480") Vi hade tillgång till två egna stansar så vi kunde rätta enstaka hålkort själva. Sen gjorde man i ordning testfiler. Ofta var det ju att man skulle ta ut en lista på t.ex. snittlöner. Det var mycket personalprogram, men även annat. Sen fick man titta om det var förväntat resultat. Annars fick man sitta och "skrivbordstesta" (dvs tänka med papper och penna) och se “va fan e det för fel?”. Så det kunde ta rätt lång tid innan programmet var rätt. Rättstavat, rättkodat och färdigtestat. Men man jobbade ju parallellt med annat då. Vi hade flera maskiner. IBM 360 hade vi från början samt några ännu äldre maskiner. Senare fick vi IBM 370. Det kom terminaler till SJ i slutet av 70-talet. Vi hade inte egna terminaler, utan delade på terminalrum. Vi fick slåss om terminalerna när vi ville in och ändra i programmen. Programmet flashade upp på skärmen, och så kunde vi ändra. Alfaskop-terminaler hade vi; gult på brunt. Jag fick aldrig egen terminal innan jag slutade på SJ 1979. Precis som ett vanligt hålslag blev det ju väldigt mycket skräp från stansen, och min kollega Hasse fyllde Eriks diskade matlåda med sån gul-vit-blå konfetti en dag. Men Erik hade förstått det där och berättade sen världens historia om hur hans fru hade öppnat den där och det hade spritt ut sig över heeela köket och maten och de hade behövt storstäda i timmar! Sen använde vi ju hålkorten att äta tårta på. De var våra tårtfat. Som dom var användbara! ](2019_07_08_programming_1969/alfaskop_3700.jpg) ## Berätta om dina kollegor Dataavdelningen på SJ hade ca 40 programmerare och systemutvecklare. Alla mina kollegor var liksom jag internutbildade, utom några få som var jämnåriga med mig. De hade gått den här 6-månadersuldbildingen i Solna som jag hade sökt. Det fanns ju inget mer - det var ett nytt yrke! En del som jobbade på dataavdelningen hade varit lokförare! Det var inte många som tagit studenten ens – studenten var en hög utbildning 1967. Systemutvecklarna arbetade mer med programförutsättningar, skrev kravspecar och hur filerna in och ut skulle se ut. Vi programmerare var mer problemlösare. Flödesdiagrammen och hur vi skulle lösa det fick vi programmerare göra själva. Det var ett tiotal dataoperatörer som skötte maskinerna. De hade vita rockar och monterade banden, skötte diskar, samt hämtade, lade in och bar ut hålkorten till oss. Bara ibland fick man gå in där bland det heligaste heligaste. Det var stängt annars. "Closed shop" stod det. Det var en jättehall – det var ju stora maskiner. SJ hade haft ännu äldre maskiner (IBM 1400) som var 10-20 kvm, men så småningom blev de så små som kylskåp. Stansavdelningen bestod av 50 damer, med betoning på damer. Så när det var något studiebesök på SJ:s dataavdelning då var det stansen som var mest intressant, för där var det unga tjejer (det var nästan bara män på SJ). Av oss 40 programmerare var 5-6 stycken kvinnor. De flesta programmerare var tio år äldre än jag (jag föddes 1947), eller äldre. Sen var vi några som jag som var det unga gänget. Men mot slutet av 70-talet rekryterade man några nyutbildade som hade gått ettåriga utbildningar. Innan jag började på SJ så träffade jag Solveig på som jobbade på SJ:s dataavdelning och hon sa "Du ska bara veta hur det är där. Där ska det stå "Fru X" eller "Fröken X" på alla dörrar – men det står inte "Gift" eller "Ogift" på herrarnas dörrar!" Det var tjejerna så förbannade på att de hade skruvat ner skyltarna. Men när jag kom dit så hade de banat vägen, så då tittade vaktmästaren på mig: "Du ska väl inte ha Fru eller Fröken du heller?". "Nej tack!" sa jag. Så jag slapp ta den dusten. Det fick de slåss för. Så står det inte på dörrarna idag. Solveig var ett år äldre än jag och började som programmerare. Sen gick hon över till operatörsidan. ## Vad för saker gjorde ni? Våren 1969, innan jag började på dataavdelningen, så gick SJs platsbokning igång, och då var det 24-timmars drift. Otroligt avancerat, skrivet i assembler. Där var vi outstanding – det fanns ingen annan dataavdelning som kunde mäta sig med oss. Jag hade fantastisk tur som fick min utbildning på ett företag som låg så i framkanten! Vi gjorde programmen. När de var klara och färdigtestade så lämnade vi dem, då hade vi ju gjort vårt. Sen var det några som var ansvariga för att underhålla vissa system, vi andra bara utvecklade och gjorde nya program hela tiden. Ofta var det olika former av statistik som skulle tas fram (listor på löneförändringar, t.ex.) och sen körde man sådan program en gång i halvåret eller så. Efter tio år på SJ så sökte jag april 1979 nya utmaning i banksektorn. ![Marianne vid sitt skrivbord på SJ](2019_07_08_programming_1969/marianne_sj.jpg width="480")